Att ta sig tillbaka till lägerelden
Att ta sig tillbaka till lägerelden Ensamheten är kanske den största demon vi möter i livet. För mig var den kanske den allvarligaste fiende jag hade. Den fick mig att tro att jag var ensam i den här världen. Att ingen annan kunde förstå det jag kände. Jag hade familj, vänner och kollegor. Jag hade människor omkring mig och ett liv som utifrån kunde se både tryggt och innehållsrikt ut. Ändå kände jag mig ensam. Jag vet att jag inte är unik i detta. Snarare tror jag att ensamheten är något djupt mänskligt, kanske rent av något som definierar oss som varelser. Vi vaknar klockan tre på natten bredvid någon som sover. Eller så vaknar vi ensamma i ett nedsläckt rum. Hela världen utanför tycks sova. Ingen vet att vi är vakna. Ingen hör tankarna som rör sig genom mörkret. Den tomhet som då kan öppna sig inom oss är djupare än vanlig rädsla. Den är inte heller riktigt detsamma som ångest. Den liknar mer en dämpad form av existentiell skräck. Varför är jag här? Vad är det för värld jag har kast...
