Sluta dricka själv

 

Jag försökte. Många gånger.

Men för mig var det omöjligt.

Det går säkert att sluta dricka helt på egen hand. Människor gör det. Men jag är inte den människan. Jag behövde hjälp.

Det är egentligen inte så konstigt. Jag lärde mig inte att fiska med fluga genom att bara stå ensam vid en älv och vifta med ett spö. Jag lärde mig inte heller franska genom att sätta mig ner och bestämma mig för att från och med nu kunna prata franska.

Jag behövde någon som visade mig. Någon som sa: Prova så här. Någon som peppade mig när det gick dåligt och som trodde på mig när jag själv slutade göra det.

Och just det sista tror jag är avgörande.

För jag gav upp många gånger när jag försökte sluta dricka själv.

Och när jag misslyckades möttes jag inte av uppmuntran. Tvärtom. Jag möttes av skam, skuld och förnedring. Inte minst från mig själv.

Du kommer aldrig att klara det.

Du är sådan här.

Det är kört för din del.

Den där rösten kan vara fullständigt skoningslös. Och när den har fått prata tillräckligt länge börjar man tro på den.

Därför tror jag att vi ibland behöver en annan röst än vår egen.

Någon som ser oss och bekräftar oss. Någon som lyssnar utan att döma. Någon som kan säga att det faktiskt finns en väg framåt när vi själva inte längre kan se den.

För att bryta ett negativt mönster är bland det svåraste en människa kan göra.

Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om alkohol, spelmissbruk, ätstörningar eller orimliga prestationskrav. Mönstren ser olika ut, orsakerna är olika och hjälpen vi behöver kan vara olika. Men det finns något gemensamt i kampen: att ensam försöka förändra något som har fått ett starkt grepp om ens liv kan vara en mycket tung väg att gå.

Jag behövde allt stöd jag kunde få.

Och jag är evigt tacksam för de människor som hjälpt mig på min väg. Utan dem tror jag inte att jag hade kunnat bryta igenom, kapitulera och till slut komma hem igen.

Andra människors erfarenheter har varit ovärderliga för mig.

Det är fortfarande en av de saker jag tänker när jag sitter på ett AA-möte och lyssnar:

Jag är inte ensam.

Det finns fler som jag.

Jag behöver inte låtsas vara stark.

Det är okej att visa svaghet. Det är okej att visa känslor. Och framför allt är det okej – och för mig helt nödvändigt – att prata om dem.

Prata. Prata. Prata.

Inte gå omkring och hålla inne med allt det där som tynger. Det som drar en nedåt. Det man skäms för. Det man är rädd för. Det som står i vägen.

Något händer när det får komma ut ur mörkret och sägas högt inför en annan människa.

Men kampen mot alkoholen har också lärt mig något annat.

Jag tror inte längre att jag någonsin varit helt ensam.

När jag ser tillbaka på de svåraste perioderna i mitt liv inser jag att någon hela tiden har gått bredvid mig. Någon har suttit vid min säng de där nätterna när allt känts hopplöst. Någon har tröstat mig och lagt en hand på min axel, även när jag själv inte märkte det.

Vad denna någon är får var och en sätta sitt eget ord på.

Kärleken.

Universum.

Kraften.

Det högre.

Sanningen.

Eller Gud.

Jag vet att just det sista ordet kan både skrämma och irritera. Det behöver inte vara det ordet.

Jag har mött många människor som haft svårt för ordet Gud men som ändå upplevt något större än den egna viljan. Någon har beskrivit det som en högre version av sig själv. Någon annan som en bild av det egna jaget sådant det skulle kunna vara. För andra är det bara en känsla av att det finns någonting oförstört, heligt och större än en själv.

För mig har denna högre kraft blivit viktig.

Jag hade inte klarat det jag gjort utan den.

Och kanske är det här det märkligaste och vackraste.

För den där kraften har inte bara funnits någonstans långt bort.

Jag har mött den i människor.

I handen som dragit mig upp ur sängen.

I handen som klappat om mig.

I handen som lagts på min axel.

I handen som vinkat åt mig och sagt: Kom. Vi går åt det här hållet.

Alla dessa människor som på olika sätt funnits där och hjälpt mig framåt.

Kanske är det just så kärleken arbetar.

Genom andra.

Och för mig är det en av de största gåvorna i tillfrisknandet: insikten om att jag inte behöver göra detta ensam.

Det behövde jag inte då.

Och det behöver jag inte nu heller.