Sårbarhet

Sårbarhet – det modigaste vi kan visa

Jag har länge trott att jag varit ganska bra på att prata om mina känslor.

Men jag har insett att jag hade fel.

Jag kunde prata om sådant som redan var bearbetat. Jag kunde berätta om motgångar som låg bakom mig. Jag kunde sätta ord på det som inte längre gjorde ont.

Det är inte samma sak som att vara sårbar.

Brené Brown beskriver sårbarhet som modet att visa sig utan garantier. Att våga visa den del av sig själv som fortfarande är rädd. Den del som ännu inte vet hur den kommer att bli mottagen.

Jag tillhörde dem som aldrig tordes visa sig rädd. 

Så vi lär oss tidigt att skydda oss. Inte alltid medvetet. Men vi lär oss att inte visa osäkerhet, rädsla eller sorg. För den som visar sina känslor riskerar att bli förlöjligad. Att förlora sin plats i flocken. Att förlora status.

Så vi bygger ett skal.

Vi spelar oberörda.

Vi låtsas att vi inte bryr oss om vad andra tycker.

Och märkligt nog har jag ofta sett upp till just de männen. De som verkar orubbliga. Självsäkra. Coola. De som aldrig verkar tveka. Den ensamma starka männen - De med ryggen vänd mot alla andra.

Nu tror jag att jag såg fel.

Det är inte svårt att bära en mask.

Det svåra är att ta av den.

Den verkligt modiga människan vågar säga:

"Jag är rädd."

"Det här gör ont."

"Jag behöver hjälp."

"Jag vet inte."

För mig har sårbarhet blivit nyckeln till nästan allt.

Till vänskap.

Till kärlek.

Till föräldraskap.

Till terapi.

Till konsten och skrivande.

Till tron.

När någon vågar visa sin sårbarhet inför mig känns det som om personen öppnar dörren till sitt allra innersta rum. Ett rum som är heligt. Ett rum dit inte många får komma.

Det är en gåva.

Det gör ont att tänka på hur ofta människor har fått den gåvan i sina händer och sedan trampat på den. Vi bagatelliserar. Vi kommer med goda råd. Vi rättar. Vi skämtar bort det som egentligen borde tas emot med vördnad.

Jag tror att det finns en märklig paradox här.

Det som ser ut som svaghet är ofta styrka.

Den som vågar visa sina sår är ofta modigare än den som döljer dem.

Den ödmjuke är ofta tryggare än den som måste hävda sig.

Kanske är det därför Jesus gång på gång vände upp och ner på våra föreställningar om styrka. Den minste blev störst. Den som tjänade andra blev den verkligt starke.

Ju äldre jag blir, desto mindre imponerad blir jag av människor som verkar ha allt under kontroll.

Och desto mer imponerad blir jag av dem som vågar säga:

"Det här klarar jag inte ensam."

Det är där relationer börjar.

Det är där läkningen börjar.

Det vackraste två människor kan göra är kanske inte att imponera på varandra, utan att mötas i sina svagheter. Att lyssna. Att bära varandras sår en liten bit av vägen.

Där, tror jag, finns något av det mest mänskliga vi har.

Och kanske också något av det mest heliga.

Om texten väckte något hos dig, eller om du känner igen dig i det jag skriver, är du varmt välkommen att höra av dig. Du hittar mer information om min hemsida här:   Det du söker

Målningen heter pelargoner och gardin. Är du nyfiken på att se mer av min och Anna Nords konst gå in på NordMörnerud

Tillbaka till hemsidan Det du söker: Det du söker - startsida