Tacksamhet

Jag ser hur morgonljuset faller mot väggen på andra sidan det lilla torget. Löven i trädet vid lyktstolpen rör sig knappt. Vinden har äntligen lagt sig.

Blå himmel.

Jag hade kunnat titta på tvättkorgen. På det tomma kylskåpet eller kaoset av penslar, färgtuber och målarsaker på bordet framför mig.

Japp. Det kommer jag också att göra. Jag kommer att handla. Jag kommer att tvätta mina kläder. Förr eller senare kommer jag att få ordning på penslarna.

Men det är inte där jag börjar min dag.

Jag börjar med ljuset.

Med de små sakerna som väcker min tacksamhet.

Jag ser några av min frus hårstrån som fortfarande ligger kvar på hennes kudde. Hennes halsband vid spegeln på toaletten.

Det räcker.

För några år sedan såg jag en intervju med Michael J. Fox. Han fick frågan hur han kunde vara så positiv trots sin Parkinsons sjukdom. Hur kan en människa som lever med något så svårt fortfarande känna så mycket glädje?

Han svarade:

“I realised, with gratitude, optimism is sustainable. If you can find something to be grateful for, then you find something to look forward to, and you carry on.”

Jag tycker att det är så fint.

Bländande vackert, faktiskt.

Och jag tror på det.

Det kan finnas hur mycket skit som helst i världen. Runt omkring mig, inuti mig och på golvet där jag står. Tacksamhet kräver inte att jag låtsas att det inte finns där.

Men solen skiner på väggen på andra sidan torget.

Efter flera dagar av regn skiner solen.

Jag tar in det.

Och någonstans där fattar jag ett beslut. Ett litet beslut som samtidigt är ett av de viktigaste jag kan fatta.

Jag väljer vad jag riktar blicken mot.

Inte för att blunda för det svåra. Inte för att övertyga mig själv om att livet är vackert när det gör ont. Utan för att också se det som finns kvar.

Ljuset mot väggen.

Hårstråna på kudden.

Duvorna vid fontänen.

Smaken av honung på grekisk yoghurt.

Det märkliga är att ju mer jag gör detta, desto mer tycks världen öppna sig. Tacksamheten gör mig på något sätt högkänslig inför det vackra. Jag börjar lägga märke till sådant som hela tiden har funnits där men som jag annars hade gått förbi.

Det är nästan som om tacksamheten tränar blicken.

Inte att se en annan värld.

Utan att se den här världen lite bättre.

Och kanske är det därför Michael J. Fox ord har stannat kvar hos mig. Tacksamheten förändrar inte nödvändigtvis det som händer med oss. Den botar inte sjukdomen. Den fyller inte kylskåpet. Den tvättar inte kläderna och den städar definitivt inte mitt bord med penslar.

Men den förändrar något i mig.

Den visar mig att mörkret aldrig är hela berättelsen.

Någonstans finns fortfarande något att älska. Något att hålla fast vid. Något att se fram emot.

Ett halsband vid en spegel.

Duvorna som badar i fontänen.

Eller bara morgonsolen som efter flera dagars regn plötsligt träffar en vägg på andra sidan ett litet torg.

Tacksamhet är inte att förneka mörkret. Det är att upptäcka ljuset som fortfarande finns kvar. 

Kanske börjar friden just där.