Prestationshelvetet

Vi behöver inte bli någon annan

Jag inser att jag mer och mer har börjat avsky prestation.

Det känns som om vi ägnar en stor del av livet åt att försöka bli en människa som är värd att älskas. Det är som om vi är helt inprogrammerade att tro att vi bara kan bli älskade när vi presterar något. 

Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden, på varför prestation har en sådan makt över oss. Varför det kan kännas så viktigt att lyckas, bli uppskattad, få bekräftelse och känna att andra människor tycker att vi gör något bra.

Kanske handlar prestation mycket mindre om vad vi gör än om vad vi tror att prestationen ska ge oss.

Om jag lyckas med det här kommer jag känna mig nöjd. Om andra uppskattar det jag gör kommer jag känna mig trygg. Om jag arbetar lite hårdare, blir lite bättre, lite klokare, lite mer framgångsrik, då kommer jag kanske till slut att känna att jag räcker till.

Problemet är bara att den platsen hela tiden flyttar på sig.

Det som var viktigt igår ersätts av något nytt idag. Bekräftelsen hjälper en stund, men sedan behöver vi ny bekräftelse. Och ibland räcker det med en enda kommentar från en annan människa för att allt ska rasa. Tio människor kan säga att något vi gjort är fantastiskt. Sedan kommer den elfte och säger något negativt – och det är märkligt nog just den människans ord vi tar med oss hem.

Varför?

Jag tror att det beror på att kommentaren träffar något som redan finns inom oss.

En rädsla för att inte räcka till.

Och när vi hamnar på den platsen vill vi gärna därifrån. Vi flyr på olika sätt. Någon arbetar ännu mer. Någon tränar. Någon försöker kontrollera sin omgivning. Någon söker ständigt andras bekräftelse. Någon fyller varje tom stund med telefonen, arbete eller aktiviteter.

Jag flydde länge med hjälp av alkohol.

Det märkliga med flykten är att vi ofta tror att det är verkligheten vi flyr ifrån. Ångesten. Rädslan. Tomheten. Ensamheten.

Men kanske flyr vi egentligen från föreställningen om vilka vi är när allt det andra tas bort.

Vem är jag när jag inte presterar?

Vem är jag när ingen ser mig på sociala medier?

Vem är jag när ingen applåderar?

Vem är jag när jag misslyckas?

Vem är jag när någon inte tycker om mig?

Det är obehagliga frågor om man någonstans inom sig bär på övertygelsen att ens värde måste förtjänas.

Därför tror jag alltmer att läkande handlar om att våga stanna kvar.

Inte om att omedelbart få bort rädslan eller ångesten, utan om att försiktigt börja ifrågasätta det som rädslan berättar för oss. 

Du duger inte.

Du måste bli mer älskvärd.

Du måste visa dem.

Du måste bli smalare

Du måste lyckas.

Du måste bli åtrådd

Tänk om det inte är sant?

Tänk om jag inte behöver addera någonting alls? Vilken frihet det skulle vara.

Det betyder förstås inte att vi ska sluta utvecklas, skapa, arbeta eller försöka göra saker bra. Jag älskar själv att skapa och göra saker som betyder något för mig. Skillnaden ligger någon annanstans.

Jag kan skapa för att jag måste bevisa att jag är värdefull.

Eller så kan jag skapa därför att jag redan är det.

I det första finns en ständig rädsla. Jag är beroende av resultatet och av andra människors blickar. I det andra finns en frihet. Jag får fortfarande misslyckas. Jag får fortfarande bli ledsen när någon kritiserar mig. Men mitt värde står inte längre och faller med det. 

Kanske är detta en av de svåraste sakerna en människa kan lära sig:

Att våga tro att hon är älskad innan hon har gjort någonting för att förtjäna det.

Att hon inte behöver bli någon annan först.

Att hon inte behöver bevisa något.

Jag tror att vi alla ägnar en väldigt stor del av livet åt att försöka bli en människa som är värd att älskas.

Men kanske börjar friheten den dag vi stannar upp, då vi upptäcker att den människan aldrig behövde skapas.

Hon fanns där från början.

Tillbaka till hemsidan Det du söker: Det du söker - startsida