Dricker jag för mycket?

Det är en fråga som många av oss någon gång har ställt oss.

Kanske efter en lång sommar med fint väder, fotbolls-VM, grillkvällar och kalla öl. Det som först hörde till semestern har plötsligt blivit lite fler kvällar än man hade tänkt sig. Kanske står man där en morgon och tänker:

Dricker jag egentligen för mycket?

För mig fanns den frågan där långt innan jag ville höra svaret.

Jag visste att det var något med min relation till alkohol som inte riktigt stämde.

Andra kunde ta ett par glas och sedan vara nöjda. Jag förstod aldrig riktigt det där. För jag visste ju att om två glas fick mig att må bra, så skulle tre förmodligen få mig att må ännu bättre.

Något i mig ville alltid ha mer.

Jag ville åt lugnet.

Eller kanske var det precis tvärtom. Jag ville maximera. Jag ville inte landa och säga: Tack, det där var trevligt.

Jag ville fortsätta.

Rakt ut i stjärnrymden.

Som Doktor Snuggles i sin raket, rätt upp genom molnen. Dit ville jag.

Bort från allting och samtidigt vara kvar.

Så när dricker man för mycket?

Jag tror att ett av de viktigaste svaren finns i själva frågan.

Om du märker att någonstans inom dig har en liten röst börjat fråga:

Är det här verkligen så bra?

…så mota inte bort den.

Dröj kvar en stund.

Den rösten behöver inte betyda att du är alkoholberoende. Den behöver inte betyda att du aldrig mer kan dricka alkohol.

Men den betyder någonting.

Och jag tror att man gör klokt i att lyssna på den.

För alkohol har en egenskap som jag brukar tänka på som ett kugghjul.

Kugghjulet kan flyttas framåt.

Det svåra är att få det att gå tillbaka.

Första gången man tar en återställare dagen efter kanske det känns lite främmande. Sedan upptäcker man att ett par kalla öl faktiskt tar bort obehaget.

Kugghjulet flyttas ett hack.

Man börjar uppskatta att dricka ensam. Ingen annan behöver vara där. Det kan till och med kännas skönt.

Ett hack till.

Man börjar dölja hur mycket man dricker. Tar ett glas innan de andra kommer. Gömmer en flaska. Häller upp lite extra när ingen ser.

Ytterligare ett hack.

Det som en gång skulle ha känts märkligt har blivit normalt.

Det är det som gör den där första försiktiga frågan så viktig.

Dricker jag för mycket?

Lyssna på den medan du fortfarande hör den.

De andra ser ibland före oss

Det finns ett annat svar som jag tror är minst lika viktigt.

Det kommer från människorna omkring oss.

Om din partner, dina barn, dina vänner eller någon annan som känner dig väl börjar uttrycka oro över ditt drickande, tycker jag att du ska ta det på stort allvar.

Inte därför att andra människor alltid har rätt.

Utan därför att de ser dig utifrån.

Och framför allt därför att de bryr sig om dig.

Det här kan vara oerhört svårt att acceptera. Alkoholproblem har en märklig förmåga att göra oss till advokater för vårt eget drickande.

De överdriver.

Så mycket dricker jag faktiskt inte.

Alla andra dricker ju också.

Jag har jobbat hela veckan.

Jag sköter mitt arbete.

Jag har inga problem.

Jag känner igen det.

Men någonstans tycker jag att man behöver ställa en mycket obehagligare fråga:

Varför försvarar jag alkoholen mot människor som jag älskar?

Om min fru, mina barn eller mina vänner säger att de är oroliga och min första impuls är att förklara varför de har fel – vad är det då egentligen jag försvarar?

Det betyder fortfarande inte automatiskt att jag är alkoholberoende.

Men det berättar något viktigt om vilken plats alkoholen har börjat få i mitt liv.

Och det är värt att ta på allvar.

När är man beroende?

Det är en fråga jag får ganska ofta.

Och det finns förstås medicinska kriterier för alkoholberoende. Det kan handla om kontrollförlust, starkt sug, tolerans, abstinens och att alkoholen får allt större plats trots negativa konsekvenser.

Men om du frågar mig personligen finns det en varningssignal som jag tycker är särskilt viktig:

Jag vet att det jag gör skadar mig eller människor omkring mig – men jag fortsätter ändå.

Det betyder inte att varje människa som någon gång gjort något dumt trots bättre vetande är beroende. Då hade vi fått bygga betydligt fler behandlingshem.

Men när det blir ett återkommande mönster är det något annat.

När jag gång på gång väljer alkoholen trots att den påverkar min hälsa, mina relationer, mina barn, mitt arbete eller mitt eget mående – och ändå inte förmår förändra det – då har alkoholen börjat få en makt som jag behöver vara uppmärksam på.

Det är också därför bilden av ”alkoholisten” kan vara så förrädisk.

Man behöver inte sitta ensam på en parkbänk med en flaska i handen och ha förlorat arbete, bostad och familj.

Problemet kan ha börjat långt, långt tidigare.

Jag hade ett liv.

Jag hade familj, arbete, kollegor och människor som tyckte om mig.

Och ändå hade jag ett problem.

Tre saker jag skulle lyssna efter...

Så om du frågar mig: Dricker jag för mycket?

Då skulle jag börja här.

Har du själv börjat ställa frågan?
Ta den på allvar. Inte med panik eller skam. Bara med ärlighet och nyfikenhet.

Har människor som älskar dig börjat uttrycka oro?
Lyssna. Försök att inte omedelbart försvara dig eller alkoholen. Fråga i stället vad de ser som du själv kanske inte ser.

Vet du redan innerst inne att något behöver förändras?
Gör någonting av den insikten. Prata med någon. Be om hjälp. Undersök ditt drickande tillsammans med någon som har kunskap om alkohol och beroende.

För det märkliga är att andra ibland ser vårt problem långt innan vi själva är beredda att se det.

Och kanske är frågan ”Dricker jag för mycket?” därför inte en fråga att vara rädd för.

Kanske är det tvärtom en väldigt värdefull fråga.

Den kan komma medan det fortfarande finns tid att stanna upp.

Tid att lyssna.

Tid att välja annorlunda.

Och om du vill kunna fortsätta ha en god relation till alkohol är även det ett skäl att vara varsam med den. Vi är ofta väldigt rädda om sådant vi tycker om.

Alkohol borde inte vara något undantag.

För mig gick kugghjulet för långt.

Jag vet att om jag började dricka igen skulle jag inte få börja om från ruta ett. Jag vet vart min väg ledde och vad alkoholen gjorde med mig. Därför är mitt val idag att inte dricka alls.

Men din berättelse behöver inte bli min.

Kanske börjar den förändras just genom att du vågar stanna kvar vid den där lilla frågan som dök upp inom dig:

Dricker jag för mycket?