Att ta sig tillbaka till lägerelden

Ensamheten är kanske den största demon vi möter i livet. För mig var den kanske den allvarligaste fiende jag hade. Den fick mig att tro att jag var ensam i den här världen. Att ingen annan kunde förstå det jag kände.

Jag hade familj, vänner och kollegor. Jag hade människor omkring mig och ett liv som utifrån kunde se både tryggt och innehållsrikt ut. Ändå kände jag mig ensam.

Jag vet att jag inte är unik i detta. Snarare tror jag att ensamheten är något djupt mänskligt, kanske rent av något som definierar oss som varelser.

Vi vaknar klockan tre på natten bredvid någon som sover. Eller så vaknar vi ensamma i ett nedsläckt rum. Hela världen utanför tycks sova. Ingen vet att vi är vakna. Ingen hör tankarna som rör sig genom mörkret.

Den tomhet som då kan öppna sig inom oss är djupare än vanlig rädsla. Den är inte heller riktigt detsamma som ångest. Den liknar mer en dämpad form av existentiell skräck.

Varför är jag här? Vad är det för värld jag har kastats in i? Finns det någon mening med allt detta?

I det mörka rummet finns plötsligt inget självklart sammanhang, bara en påtaglig avsaknad av trygghet.

Jag brukade gå upp och ställa mig ensam i vardagsrummet. Där stod jag i kalsongerna och stirrade ut över Kalmarsund. Sedan kom rädslorna, en efter en, som ett pärlband av svarta, gnistrande kristaller.

Tänk om barnen blir sjuka?

Tänk om det inte finns någon mening med någonting?

Tänk om de skrattar bakom min rygg på jobbet?

Tänk om hon inte älskar mig?

Tänk om allt är tomt?

Tänk om jag egentligen är helt ensam i universum?

Det var också i den ensamheten jag drack.

Att dricka ensam är något av det som gör allra ondast i alkoholismen. Till en början kan alkoholen kännas som ett sällskap. Den sitter bredvid en i mörkret, dämpar rösterna och fyller för en stund det tomma rummet. Den frågar ingenting och kräver inga förklaringar. Den lovar vila från rädslan och en tillfällig befrielse från mig själv.

Men det är ett falskt sällskap.

För varje gång jag tog hjälp av alkoholen drog den mig längre bort från andra människor. Jag började leva med hemligheter. Jag gömde vad jag gjorde, hur mycket jag drack och hur jag egentligen mådde. Även när jag befann mig bland människor stod en del av mig utanför gemenskapen och vaktade det som ingen fick upptäcka.

Skammen gjorde världen mindre. Till slut fanns nästan bara jag, flaskan och det jag försökte fly ifrån.

Alkoholen lovade att befria mig från ensamheten men gjorde mig ännu mer ensam. Den erbjöd glömska, men när ruset försvann stod jag kvar på samma plats. Skillnaden var att mörkret nu hade blivit djupare och avståndet till andra större.

Det är ingen slump att tron på en högre makt kommer in redan i det andra steget inom tolvstegstraditionen:

Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.

För mig har detta varit avgörande. Jag behöver sätta min tillit till att jag inte är ensam när jag står där i gryningstimmen och stirrar ut över havet. Jag behöver öva mig i att inte lyssna på den mörka rösten. Den vill mig inget gott. Den vill dra mig ut ur gemenskapen och få mig att tro att ingen kan nå mig.

Orden “We read to know we are not alone” brukar tillskrivas C.S. Lewis. Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma.

Jag håller med. Men jag skulle vilja lägga till:

We pray to know we are not alone.

Vi ber för att erfara att vi inte är ensamma.

Jag tror inte ens att man måste tro på Gud för att be. Man kan be ändå. Man kan viska ut i mörkret, rikta sig mot något man ännu inte kan namnge och öppna ett litet rum inom sig där någonting annat får komma in.

För mig handlar bönen om att sudda ut avståndet mellan mig och alla er andra, mellan mig och Gud. Jag ber för att inse att jag är en del av allt som finns. Jag ber för att förstå att jag inte är rösterna eller tankarna i mitt huvud, utan den som ser tankarna komma och gå.

Jag ber inte främst för att förstå. Jag ber för att erfara.

Jag ber för att komma nära intill.

Jag ber för att slippa vara ensam.

Som nykter alkoholist har jag blivit så illa tvungen att gå ner på knä och börja öva mig i att be. Andra kanske upplever att de har ett val. För mig finns inget sådant val. Jag måste be. Jag måste ta mig tillbaka till lägerelden där alla ni andra sitter.

För jag klarar mig inte själv.

I ensamheten dricker jag. Där försöker jag fly tomheten och mig själv. Där börjar jag tro att jag är avskild från alla andra människor och från livet självt. Därför måste jag om och om igen söka mig tillbaka till gemenskapen. Till samtalet. Till bönen. Till ljuset mellan björklöven. Till dem som vinkar åt mig från ekan.

Det är därför jag, hur märkligt det än kan låta, kan känna tacksamhet för min alkoholism.

Inte för det den gjorde med mig eller med de människor jag älskar. Inte för skammen, lögnerna eller lidandet. Men utan den hade jag kanske aldrig blivit tvungen att möta ensamheten. Jag hade kanske fortsatt springa ifrån mig själv och trott att styrka betydde att klara sig på egen hand.

Alkoholismen tvingade mig att ge upp. Den tvingade mig att förlora mot mig själv. Men i denna förlust fanns också början till en annan sorts seger. Först när jag erkände att jag inte klarade mig ensam kunde jag börja ta emot hjälp. Först när jag slutade kämpa för att besegra mig själv kunde jag börja komma hem till mig själv.

Kanske är det något liknande smärtan och lidandet ibland gör med oss. Ångesten, sorgen, sjukdomarna och kampen kan föra oss till en plats där våra gamla försvar inte längre fungerar. De tvingar oss att sträcka ut handen och be om hjälp. Att stanna upp, vända om och ta ett steg tillbaka in i oss själva.

Inte för att stänga in oss där, utan för att finna dörren som leder ut till alla andra.

Till slut handlar tillfrisknandet kanske inte om att lära sig att klara sig ensam. Det handlar om att upptäcka att vi aldrig var avsedda att göra det.

Någonstans brinner en eld.

Där sitter alla vi som har varit rädda, skamsna och ensamma. Där finns de levande och de döda, de vi har förlorat och de vi ännu kan sträcka ut handen till. Där finns Gud, eller Kärleken, eller vad vi än förmår kalla den när orden inte längre räcker till.

Jag måste resa mig och gå dit.

Jag måste sätta mig vid elden tillsammans med er andra.

Jag måste låta mig bli funnen.

Och du... om du känner dig ensam... och om bönerna inte räcker till. Ring någon på en gång. Prata!!! Har du ingen du kan ringa till så finns det jourhavande instanser som alla svarar. Här är finns länk till Jourhavande präst (De har tystnadsplikt) Det finns ALLTID någon att prata med. 

Vill du veta mer om vad jag erbjuder på min hemsida eller vill tillbaka till den, så klicka: Det du söker